Måndag

En vecka har gått sedan icke-operationen och nu är bollen i rullning inför OP nr. 2. Idag har jag varit på kvinnokliniken och träffat doktorn, gjort ultraljudsundersökning och tagit blodprov för cancermarkörer. Jippi.

Själva undersökningen och ultraljudet gick bra och kändes oväntat odramatisk. Har aldrig gjort en ordentlig gynundersökning förut (men med facit i hand kanske jag borde det…), utan bara tagit cellprov ett par gånger. Det gjorde han förresten nu med eftersom jag ändå skulle bli kallad i år igen. Resultatet av ultraljudet blev i alla fall att doktorn hittade två cystor på vardera drygt 15×10 cm som liksom var staplade på varandra inne i magen (alltså betydligt värre än jag trott). Inte konstigt att det var för trångt för att operera magsäcken. Jag tycker mest att det är konstigt att jag inte har fått ont.

Doktorn kunde inte avgöra om cystorna satt utanpå äggstockarna, eller om det i själva verket var äggstockarna själva som var cystorna. Det senare var i så fall det värre scenariot, vilket förmodligen skulle kosta mig all slags egen fertilitet. Risken föreligger naturligtvis i det tidigare scenariot också eftersom det är svårt att veta vilken skada cystorna har gjort, men hur som helst skulle de försöka rädda så mycket det bara går. Vilket det nu är kommer förmodligen att redas ut i morgon då jag ska på röntgen.

Allt detta känns såklart ganska tungt. Jag har inga barn sen innan och är såklart rädd att jag aldrig kommer att kunna få några efter det här. Självklart skulle det inte innebära jordens undergång, jag vet ju att det finns en massa hjälp att få i form av provrörsbefruktning och så vidare. Men det är ju inte riktigt så man föreställer sig det.

Och så börjar man fundera på cancer. Det är naturligtvis osannolikt, men det finns ju alltid en risk. Det där blodprovet var enormt jobbigt att behöva ta. Det vara bara två rör och jag kände knappt sticket. Men att ens behöva lämna fram en lapp till labb-sköterskan där det står att hon ska testa mig för cancer. Det var overkligt. Då spelar det ingen roll att det är rutin och att de alltid gör det när det handlar om cystor.

Men jag försöker hålla mig positiv och gör mitt bästa för att inte gå händelserna i förväg. Människor överlever mycket värre saker än såhär varje dag. I det stora universumet är det här ingen stor sak. Om jag aldrig kommer att kunna få barn på naturlig väg så finns det inget jag kan göra åt det. Då får det ordna sig på något annat sätt. Och jag tänker inte ens tänka på att det skulle kunna vara något ännu värre. Punkt.

Tre för priset av en

Allt gick precis enligt planerna: tillräckligt mycket vikt tappad, inlagd, provtagen, hibi-skrubbad, sövd och punkterad på fyra ställen. Men där tog turen slut. Operationen var tvungen att avbrytas på grund av upptäckten av stora cystor på äggstockarna som satt i vägen och gjorde att det blev svårframkomligt och svårt att se inne i buken. Döm om min besvikelse när jag vaknade och fick veta att operationen inte blivit av. Man kan väl lugnt säga att måndagseftermiddagen var rätt tung…

Såhär med lite distans känns allt lite bättre. Kirurgen skickade remiss direkt till sjukhuset i Karlstad och idag fick jag kallelse till röntgen. Skönt att veta att det går undan i alla fall. Förmodligen lär det bli någon form av operation för att få bort cystorna, sen blir jag kallad till GBP igen. 

Tisdag

Inte min favorit av veckans dagar, precis. Just denna tisdag har spenderats på jobbet. Ja, ett av jobben det vill säga. Som vikarie får man röra på sig ibland och idag fick jag pallra mig iväg till ett av äldreboendena i närheten. Nu var det några månader sedan jag var där sist, så det var såklart lite ovant. Och varje gång jag varit där och jobbat så har jag tydligt känt att hemtjänsten passar mig mycket bättre. Mycket mer variation och frihet! Meeen är man springvikarie så är man, och hyran måste betalas vilket som så det är bara att ta vad man får. Jag har allt funderat ett par gånger om jag skulle läsa till undersköterska på distans, men det är ju inte det jag egentligen vill jobba med. Just nu fungerar det bra som en inkomstkälla, men i det långa loppet har jag större potential än så. Möjligtvis kan det påståendet komma tillbaka och bita mig i arslet en dag, men i så fall får jag skylla mig själv. Jag känner att den här operationen (som är ett faktum om mindre än 6 dagar) bara är det första steget mot att leva upp till min fulla potential. Jag är säker på att jag har mer inom mig än jag visar upp nu. Det måste finnas mer och jag måste ta reda på vad det är.

Under tiden fortsätter jag utforska vad som gör mig lycklig i vardagen. Idag var det Curry som fick dra sitt strå till stacken. Och om någon vet hur man njuter av livet är det väl en katt?

Image

100 Happy Days

Blev utringd på jobb imorse, sisådär 06:40. Men jag skuttade ur sängen, bytte om och kastade mig iväg till jobbet (och kom i tid). Kände mig sen rätt pigg hela dagen, fram tills för kanske en timme sedan. Orken och energin bara rann av mig och hade det inte varit för att klockan bara är 18:40 så skulle jag gå och lägga mig nu. Blah.

Men, inte sura för det. Alla har vi väl sådana dagar, och mina är ganska få (med undantag för de senaste veckorna då…). För att lyfta vardagen en smula har jag gått med i the 100 Happy Days challenge som går ut på att man varje dag (i hundra dagar i rad) ska publicera en bild av något som gjort en glad den dagen. Syftet är förstås att se livet från den ljusa sidan och göra sig själv lite lyckligare genom att lyfta fram allt positivt man har i sitt liv. Kanonbra initiativ tycker jag! Är övertygad om att de flesta glömmer bort att uppskatta allt fint de har runt omkring sig och genom att gå med i utmaningen tvingas man tänka efter och hitta guldkanten i vardagen. Och det bästa av allt är att man ju bara gör det för sin egen skull och ingen annans.

Jag har valt att delta i utmaningen genom att lägga upp bilder på Instagram under taggen #100happydays, men det går att delta på vilka sociala medier man vill. På Instagram hittar man mig under användarnamnet mysis84.

Image

Det här var t.ex. bilden från min första Happy Day. Och jag blir glad varje dag jag ser att den står där på köksbänken och vänta på att få bli använd för första gången.

Förresten…

Idag fick jag någon slags konstig idé om att göra upp en lång lista på allt jag vill testa att baka och laga, sen när jag får äta igen. Och kanske blogga om det, lite mer seriöst ni vet, med fina bilder och inspirerande texter och recept. Hmm…

Bara en tanke.

Nybakat grahamsbröd

Med hopp om bot och bättring

Idag om en vecka kommer jag förhoppningsvis att sova min sista natt som o-opererad i en sjukhussäng. Med andra ord, antagligen inte sova värst mycket alls.

Till saken hör att jag känt ett oroväckande kittel i halsen ikväll. Inte bra alls! Jag bli ALDRIG sjuk, och då menar jag verkligen aldrig. 2012 var jag hemma från jobbet i två dagar pga. sjukdom, 2013 inte en enda, så det skulle väl vara fan om jag blir sjuk nu och riskerar att fucka upp mitt livs viktigast dag. Därför har jag vidtagit åtgärder ikväll och druckit enorma mängder vatten samt en kopp grönt te spikat med färsk ingefära, honung och Captain Morgan (för övrigt sjukt gott). Ingefära och honung har kommit till undsättning förr, så jag hoppas att det kan hjälpa även den här gången. Om det krävs får jag återupprepa proceduren imorgon och hoppas att mitt, i vanliga fall överlägsna, immunförsvar tar hand om resten.

10.

Woho!
Mycket ”10” idag. Till exempel att det är 10 dagar kvar till operation. Och att det nu står -10 kg på vågen! Trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle få uppleva det. Det känns ganska overkligt, alltihop. Fantastiskt skönt. Så här mycket har jag aldrig gått ner på egen hand förut. Nu är det ju förstås med hjälp av flytande kost så det är i stort sett oundvikligt att man går ner i vikt, men ändå.

Jag mår faktiskt bra också. Ingen yrsel, ingen ovanlig trötthet eller orkeslöshet. Jag bara mår ungefär som vanligt, förutom det där med att vara proppmätt efter måltid. Och jag måste säga att jag är ganska stolt över mig själv, att jag lyckas behärska mig i närheten av mat och godsaker. Inte alltid, men betydligt oftare än förväntat. Jag ska inte sticka under stol med att jag har fuskat, för det har jag. Men i vanliga fall hade jag ätit allt jag fått möjlighet till, så det känns ändå ovant att faktiskt låta bli. Det jag känner mest längtan efter är riktig mat. Inte godis och kakor och sötsaker, utan varm lagad mat. Salt, kryddigt, krispigt, mjukt, saftigt. För att göra längtan ännu värre kan jag inte låta bli att tortera mig själv genom att läsa matsektionen på Buzzfeed, titta på bilder och läsa recept. Och jag börjar komma till insikten om att mat och bakning är mitt allra största intresse och min sanna passion. Jag älskar att laga mat och att äta. Jag lägger enormt mycket tid på att tänka på mat och planera måltider och tillagning. Jag älskar kök, det är min favoritplats i alla hem. Jag skulle kunna spendera en hel dag i en välsorterad mataffär, bara för att klämma på fina råvaror och läsa på baksidan av exotiska kryddburkar och tänka på maten jag ska laga när jag kommer hem och hur det kommer att smaka. Jag har inga problem med att låta en rätt ta en hel dag att laga, trots att den blir uppäten på tio minuter.

Varför blev jag inte kock?

Halvtid

Tiden går inte så fort när man inte har så roligt, men nu är jag faktiskt halvvägs igenom flytet. Över lag känns det fortfarande okej, men jag fuskar liiiite för mycket. Någon smakbit här, någon smakbit där. Nu är det fanimej dags att fokusera! Att jag har världens sämsta självdisciplin var väl knappast någon nyhet, men jag skulle skämmas livet ur mig om jag kom till Torsby den 13:e och de sa till mig att jag inte gått ner tillräckligt. Fy fan! Nu har jag hittills gått ner 6-7 kg, och jag har lovat mig själv att det måste bli minst 10 kg minus. Om det krävs att jag låser in mig hemma för att hålla mig ifrån att äta så får det väl bli så. Men att gå ner 4 kg på 16 dagar borde inte vara något problem, eller hur? Ska även försöka låta bli att ställa mig på vågen varje dag, märker att det mest framkallar en massa viktstress. Thank the lord för den fina och stöttande GBP-gruppen på Facebook. Så mycket inspiration och motivation där, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva. Så fel jag hade! Så, ett hett tips om du som läser detta också funderar på att operera dig: underskatta aldrig kraften i att få stöttning från andra i samma situation. Det är så värdefullt när motivationen sviker.

Söndag

Att vara på så dåligt humör att man nästan imploderar. Och att i sin svarta sinnesstämning börja tänka på alla oförrätter och orättvisor som någonsin drabbat en för att sjunka ännu djupare ner i sin dysterhet. Att heller inte vara främmande för att dra med sig fler i fallet, och att nästan göra det med flit.

Precis så blir det när jag jobbat för mycket och ätit för lite, och precis så är det idag. Jag är egentligen rätt lynnig av naturen men visar det sällan för andra än min närmaste familj. De flesta andra är förskonade, jag är rätt duktig på att le och hålla en glad ton mot omvärlden. Och det gjorde jag även idag, fram tills jag slutade jobbet. Men sen tog orken slut. Idag började jag 7 och skulle sluta 16, men fick jobba över en halvtimme. Förmiddagen var lugn, men hela eftermiddagen skulle jag spendera hos vår allra mest krävande vårdtagare vilket fick till följd att jag missade två ”måltider”, både kl. 12 och 15. För någon som bara får äta 800 kcal per dag får det konsekvenser ganska snabbt. Dock känner jag inte hunger på samma sätt som innan VLCD-kosten, så hungerkänslorna gick över rätt snart. Däremot tömde jag hela energiförrådet och lite till innan jag slutligen fick gå hem. Så det räckte med en sån bagatell som ett samtal från mamma för att bägaren skulle rinna över. Hon hade bjudit in sin syster med man och barn på middag och ville att jag skulle komma dit innan de åkte hem. Att jag egentligen inte hade någon lust ens från början hjälpte inte upp det hela. Lägg sen till att blodsockret är nere i tårna, energidepåerna är tömda och nattsömnen varit sådär halvdan… ja ni förstår. Katastrof. Men jag gör min plikt och åker hem till mina föräldrar, möts av matdoft i dörren (grraaahg!) och människor jag inte orkar umgås med. Och säger knappt ett ord till någon, hälsar knappt på barnen och gör mitt bästa för att bete mig som en grinig fjortonåring. Wow.

När jag går in i det humöret blir jag så uppslukad av min nedåtgående spiral att det inte finns något sätt i världen att få mig ur det. Bara låt mig äta och lämna mig ifred. Som tur var åkte släktingarna hem efter en halvtimme och jag stannade bara ytterligare trekvart innan jag bestämde mig för att åka hem och vältra mig i min grinighet. Chokladshaken jag slurkade i mig medan jag fortfarande var kvar hos föräldrarna har börjat verka nu och jag skäms lite för mitt omogna beteende och att jag la sordin på stämningen och morsans ovanligt glada humör. Hon har annars lagt sig till med en ovana av att vara rätt så grinig för det mesta, utan synbar anledning.

Tja… vi är väl släkt.

Måste annars säga att det här med att gå på flytande föda hittills har gått över förväntan. Visst, det är inte kul men jag hade förväntat mig att vara zombie-trött hela tiden och inte kunna vistas bland människor över huvud taget, men med undantag för idag så har det inte hänt. Och den här dagen kan jag skylla helt på att jag inte hunnit få i mig ens de futtiga kalorierna jag borde. Hade väl aldrig trott att det skulle vara ett problem i mitt liv. Som tur är minskar vikten stadigt. Nu när första veckan är avklarad har jag lagt av ca 5 kg. Förmodligen mest vatten, men ändå uppmuntrande. Kan bara hoppas att det fortsätter i samma stil framöver!

Dag 1

Det här med att ”flyta” (som det verkar kallas i GBP-kretsar på nätet) är än så länge en märklig upplevelse. Inte för att jag riktigt visste vad jag kunde förvänta mig; jag har aldrig testat någon soppdiet förut.

Dagen började helt okej med en shake (mja) innan jobbet. Vid 9-tiden festade jag till med en färdigblandad chokladshake (ganska god). Lyckligtvis slutade jag kl 12, så att jag kunde gå hem och fortsätta med en potatis/purjo-soppa som faktiskt var över förväntan. Eftermiddagen och kvällen har jag sedan ägnat åt att dricka obscena mängder vatten och ytterligare 3 shakes (samtliga rätt äckliga). Till kvällen kostade jag även på mig en kopp varm grönsaksbuljong för att skölja bort den jolmiga smaken av pulver ur munnen. Allt som allt har jag lyckats hålla mig på banan någotsånär, men börjar inse vilken utmaning det här kommer att bli. Jag tänker på mat konstant men försöker så gott det går att slå bort tankarna ur huvudet.

Rent fysiskt har jag nog inte varit så hungrig som jag trott att jag skulle vara. Hungern smyger sig på ca 2 timmar efter att jag ätit soppa, men eftersom jag ätit ungefär var tredje timme så har det inte varit något större problem. Att äta var tredje timme kan dock bli ett smärre bekymmer när jag ska jobba långa dagar till veckan. Ett annat litet problem: jag har förmodligen kissat 15 gånger idag. En bieffekt av att dricka 5 gånger så mycket vatten som jag vanligtvis dricker. Men som sagt definitivt ett problem, om man som jag, jobbar inom hemtjänsten och inte alltid har tillgång till toalett.

Något annat jag upptäckt under eftermiddagen har varit att jag känt mig mycket mer känslosam än vanligt. Jag är i vanliga fall inte alls någon känslosam person (förmodligen ett av mina minst framträdande drag), men helt plötsligt rördes jag till tårar av inslag på både radion och TV. Märkligt. Har annars inte känt av någon särskild trötthet eller slöhet som jag förväntat mig, men det känns ovant att hungerkänslorna ”ploppar upp” så ofta, eftersom det känts som att jag inte gjort annat än att sörpla i mig mina påsar hela eftermiddagen.

Tyckte att det var bäst att hålla mig hemma idag för att se hur jag skulle må av sopporna, men har istället varit ganska uttråkad, vilket inte är så lyckat. För vad gör jag i vanliga fall när jag har tråkigt? Jo men visst – jag äter! Detta får naturligtvis till följd att jag sneglar lystet på de små ynkliga morötterna och äggen som ännu finns kvar i mitt kylskåp. Detta skall rådas bot på imorgon, jag packar en kasse och kör upp till mina föräldrar.

Arkiv

december 2016
M T O T F L S
« Jan    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031